Erik Axel Karlfeldt
Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill! En fiol jag är med världens alla visor i sin låda, du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill. Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna. Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår. Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna. i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår. Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna; stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull — till det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna, du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Jag skulle beskriva dikten som en kärleksdikt, och jag tycker att den är bra skriven. Aningen svår att förstå kanske, men Karlfeldt levde ju för länge sedan... Jag tolkar dikten som att han är djupt förälskad i någon, och hur mäktig kärleken kan vara för en människa, säkert det största som finns. Man kan nog tolka den här dikten lite hur som helst, men jag ser det som att han älskar den här flickan, jag antar att det är en flicka, och när han inte är tillsammans med henne så saknar han henne så mycket att saknaden nästan går över styr. Om den nu går över styr och övergår i galenskap så behöver inte det betyda att det är dåligt, utan tvärtom. Det som dock skulle kunna inverka negativt på detta är att han kanske inte kan förklara med ord eller på något sätt visa hur han känner. Tecken på obeslutsamhet finns, och författaren har på något sätt bildligt kunna beskriva känslan som så många har upplevt. I början av dikten får jag intrycket av att det är han som ständigt söker efter kärleken, men tack vare slutorden så känns det mer som om det var han som var "offret" för den dolda och okända motspelerskan.
Kärlek är något vi alla får uppleva någon gång. En del oftare än andra, med tanke på deras inställning till kärleken. En del kan blunda för den, och sakna det som kanske redan finns framför näsan på en. Andra som ser väldigt positivt på kärleken, och kan kanske till och med bara "bli" intresserad av någon för att den känner sig ensam, och inte för att den verkligen är kär. Det är en väldigt falsk och egoistisk sak att göra enligt mig. Kärlek är inte alltid härlig och skön, utan den kan även vara ett elände för den som har otur. Människor som blivit utsatta för kärlekens mörka sidor, blir till slut tillbakadragna och osäkra på kärleken, och slutar upp med att aldrig ens våga börja älska någon igen.
"En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill."
Tolkar det som att författaren, Karlfeldt, är väldigt allmänbildad och lärd, och han är beredd att göra vad som helst för sin kärlek.
I överlag, en mycket imponerande skriven dikt, av en skicklig diktare med känsla för diktande!
Jag skulle beskriva dikten som en kärleksdikt, och jag tycker att den är bra skriven. Aningen svår att förstå kanske, men Karlfeldt levde ju för länge sedan... Jag tolkar dikten som att han är djupt förälskad i någon, och hur mäktig kärleken kan vara för en människa, säkert det största som finns. Man kan nog tolka den här dikten lite hur som helst, men jag ser det som att han älskar den här flickan, jag antar att det är en flicka, och när han inte är tillsammans med henne så saknar han henne så mycket att saknaden nästan går över styr. Om den nu går över styr och övergår i galenskap så behöver inte det betyda att det är dåligt, utan tvärtom. Det som dock skulle kunna inverka negativt på detta är att han kanske inte kan förklara med ord eller på något sätt visa hur han känner. Tecken på obeslutsamhet finns, och författaren har på något sätt bildligt kunna beskriva känslan som så många har upplevt. I början av dikten får jag intrycket av att det är han som ständigt söker efter kärleken, men tack vare slutorden så känns det mer som om det var han som var "offret" för den dolda och okända motspelerskan.
Kärlek är något vi alla får uppleva någon gång. En del oftare än andra, med tanke på deras inställning till kärleken. En del kan blunda för den, och sakna det som kanske redan finns framför näsan på en. Andra som ser väldigt positivt på kärleken, och kan kanske till och med bara "bli" intresserad av någon för att den känner sig ensam, och inte för att den verkligen är kär. Det är en väldigt falsk och egoistisk sak att göra enligt mig. Kärlek är inte alltid härlig och skön, utan den kan även vara ett elände för den som har otur. Människor som blivit utsatta för kärlekens mörka sidor, blir till slut tillbakadragna och osäkra på kärleken, och slutar upp med att aldrig ens våga börja älska någon igen.
"En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill."
Tolkar det som att författaren, Karlfeldt, är väldigt allmänbildad och lärd, och han är beredd att göra vad som helst för sin kärlek.
I överlag, en mycket imponerande skriven dikt, av en skicklig diktare med känsla för diktande!
Erik Johan Stagnelius
Här kommer den andra dikten, och den heter Till förruttnelsen.
Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! - i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa.
SE Svall 12 Rev. 120112
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! - i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
...och så till frågorna och spekulationerna!
Hur ser Stagnelius egentligen på döden? Enligt mig ser han den nog som att det är slutet. Det blir svart, och kroppen tynar sakta bort och ruttnar med tiden. Något liv efter döden verkar han inte tro på, jag tycker inte att det framgår i alla fall. Själv ser jag på döden på ett annat sätt. Någon själ tror jag dock inte finns, men det är mycket möjligt att det finns något annat efter döden. Döden är så att säga inte slutet, utan bara början på något nytt, som för övrigt nämns av trollkarlen Gandalf i den tredje filmen om Ringen. Vad som händer eller vad man blir, har jag inget svar på. Men jag tror absolut på någonting än bara mörker, och våra naturlagar, kan verkligen inte stämma alla gånger. Jag tror på vetenskapen när det handlar om jordens och universums skapelse, men på något vis måste det nog ha skett något onaturligt, för allt har ju startat på något vis, och det kan banne mig inte ha gått logiskt till.
Skulle jag kalla dikten för en kärleksdikt? Ja, kanske. Eftersom en av de mest romantiska klychorna lyder ju ungefär "att endast döden kan skilja oss åt". Vad som än händer, så kommer dem även somna in i lugn och ro, men lycka i deras hjärtan.
Synen på livet i dikten, är att livet går fort och ta vara på den tid du har blivit given. Kärlek är även en stor och viktig del i livet för att man ska må bra.
"när fasor den blodade jorden bebo..." Då tänker jag på krig, våld och orättvisor.
...och så till frågorna och spekulationerna!
Hur ser Stagnelius egentligen på döden? Enligt mig ser han den nog som att det är slutet. Det blir svart, och kroppen tynar sakta bort och ruttnar med tiden. Något liv efter döden verkar han inte tro på, jag tycker inte att det framgår i alla fall. Själv ser jag på döden på ett annat sätt. Någon själ tror jag dock inte finns, men det är mycket möjligt att det finns något annat efter döden. Döden är så att säga inte slutet, utan bara början på något nytt, som för övrigt nämns av trollkarlen Gandalf i den tredje filmen om Ringen. Vad som händer eller vad man blir, har jag inget svar på. Men jag tror absolut på någonting än bara mörker, och våra naturlagar, kan verkligen inte stämma alla gånger. Jag tror på vetenskapen när det handlar om jordens och universums skapelse, men på något vis måste det nog ha skett något onaturligt, för allt har ju startat på något vis, och det kan banne mig inte ha gått logiskt till.
Skulle jag kalla dikten för en kärleksdikt? Ja, kanske. Eftersom en av de mest romantiska klychorna lyder ju ungefär "att endast döden kan skilja oss åt". Vad som än händer, så kommer dem även somna in i lugn och ro, men lycka i deras hjärtan.
Synen på livet i dikten, är att livet går fort och ta vara på den tid du har blivit given. Kärlek är även en stor och viktig del i livet för att man ska må bra.
"när fasor den blodade jorden bebo..." Då tänker jag på krig, våld och orättvisor.
Gustav Fröding
Hej bloggis
Har fått i uppgift att läsa tre dikter, och skriva om dem. VI börjar med Gustavs.
Gustav Frödings "En käleksvisa":
Har fått i uppgift att läsa tre dikter, och skriva om dem. VI börjar med Gustavs.
Gustav Frödings "En käleksvisa":
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
Frödings dikt, mycket bra. Vad drömmer Fröding om? Varför skulle just hans dröm aldrig gå i uppfyllelse?
Han drömmer om Eden, alltså paradiset, och till paradiset kommer han aldrig att komma eftersom vi människor är utstötta, men han känner mycket väl till det enligt Bibelns berättelser om Eden och vill gärna dit..
Vad skulle du vilja säga till honom med anledning av den här dikten? Vad tror du att han skulle svara?
Att han är en underbar människa. Nej men skämt åsido, första strofen handlar om kärlek, som han fick köpa, och andra strofen handlar om paradiset. En härlig dikt helt enkelt.
Frödings dikt, mycket bra. Vad drömmer Fröding om? Varför skulle just hans dröm aldrig gå i uppfyllelse?
Han drömmer om Eden, alltså paradiset, och till paradiset kommer han aldrig att komma eftersom vi människor är utstötta, men han känner mycket väl till det enligt Bibelns berättelser om Eden och vill gärna dit..
Vad skulle du vilja säga till honom med anledning av den här dikten? Vad tror du att han skulle svara?
Att han är en underbar människa. Nej men skämt åsido, första strofen handlar om kärlek, som han fick köpa, och andra strofen handlar om paradiset. En härlig dikt helt enkelt.
Tankar kring det inledande stycket ur romanen "Doktor Glas"
"Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen. Först på kvällen lever man upp en smula."
Månaden är juni, och en svallande hetta som pågått sedan maj månad (som vanligtvis entrar Sverige i augusti) härjar. Hela staden har påverkats av detta genom att gator och torg gapar tomma, och stora dammoln har skymt stora delar av ytorna där människor brukar spatsera på. Endast på kvällarna börjar liv och rörelse blomma fram, och en av dem som tar sig utomhus är berättaren själv.
Detta är enligt mig en bra inledning, för jag kan exakt se bilden av det författaren beskriver famför mig. Det är inte världens mest livliga inledning, men den är faktiskt nog så bra ändå. Man blir medryckt på en gång och vill veta vad som komma skall.
Månaden är juni, och en svallande hetta som pågått sedan maj månad (som vanligtvis entrar Sverige i augusti) härjar. Hela staden har påverkats av detta genom att gator och torg gapar tomma, och stora dammoln har skymt stora delar av ytorna där människor brukar spatsera på. Endast på kvällarna börjar liv och rörelse blomma fram, och en av dem som tar sig utomhus är berättaren själv.
Detta är enligt mig en bra inledning, för jag kan exakt se bilden av det författaren beskriver famför mig. Det är inte världens mest livliga inledning, men den är faktiskt nog så bra ändå. Man blir medryckt på en gång och vill veta vad som komma skall.
August Strindbergs "Ett halvt ark papper"
Strindbergs klassiska novell "Ett halvt ark papper" handlar om en bankman vars är på väg att flytta ut ur sin lägenhet som innehåller så många bra men samtidigt sorgliga minnen för honom. När han sedan slänger en sista blick runt om i lägenheten för att se om han glömt någonting kvar, så finner han ett papper, ett halvt ark sådant. Innehållet på papperet beskriver de senaste två åren i mannens liv. Det är inte flytande text, verkligen inte, det är endast små nedplitningar i form av enstaka ord som för mannen betyder och beskriver mycket. Det första ordet lyder "Alice", namnet på mannens fästmö. Pappersarket beskriver alltså deras båda liv, under två år. Det visar sig även i novellen att frun är sängliggandes och sjuk, av vad jag förstår det tuberkulos.
Jag tror att anledningen till att Strindberg skriver på det sätt han gör, genom att utgå från ett anteckningspapper, är att han skrivit ned de absolut viktigaste orden och sedan givit tankar och frågor till dem orden till läsaren. Strindberg vill själv att läsaren ska tänka sig hur de där två åren såg ut för det lyckliga paret. Orden "blomsterhandeln och hyrkusken" beskriver ju bara hur underbart deras förlovning lär ha sett ut. Paret flyttar sedan ihop och har många fina stunder tillsammans.
I den här novellen så ser Strindberg positivt på äktenskapet. Även fast frun till sist blir sängliggande, så ser han tillbaka på de två åren med glädje och lycka i sitt hjärta, det får man veta eftersom han kysser pappersarket när han sedan ger sig iväg med flyttlasset. Han säger sig ha ägt det skönaste som någonsin existerat, och han är stolt över det.
Jag tror att anledningen till att Strindberg skriver på det sätt han gör, genom att utgå från ett anteckningspapper, är att han skrivit ned de absolut viktigaste orden och sedan givit tankar och frågor till dem orden till läsaren. Strindberg vill själv att läsaren ska tänka sig hur de där två åren såg ut för det lyckliga paret. Orden "blomsterhandeln och hyrkusken" beskriver ju bara hur underbart deras förlovning lär ha sett ut. Paret flyttar sedan ihop och har många fina stunder tillsammans.
I den här novellen så ser Strindberg positivt på äktenskapet. Även fast frun till sist blir sängliggande, så ser han tillbaka på de två åren med glädje och lycka i sitt hjärta, det får man veta eftersom han kysser pappersarket när han sedan ger sig iväg med flyttlasset. Han säger sig ha ägt det skönaste som någonsin existerat, och han är stolt över det.
Litteraturblogg, Svenska B :D
God morgon. Denna blogg skapades för ett längre projekt inom Svenska kurs B. Ska blogga om egna tankar och åsikter om olika noveller samt boken Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
Sedär, Hjalmar!
