En arg Grottman.

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda. Vänd dig från mig, förr'n jag tändes som en mila innantill! En fiol jag är med världens alla visor i sin låda, du kan bringa den att spela, hur du vill och hvad du vill. Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna. Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår. Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna. i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår. Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna; stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull — till det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna, du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

Jag skulle beskriva dikten som en kärleksdikt, och jag tycker att den är bra skriven. Aningen svår att förstå kanske, men Karlfeldt levde ju för länge sedan... Jag tolkar dikten som att han är djupt förälskad i någon, och hur mäktig kärleken kan vara för en människa, säkert det största som finns. Man kan nog tolka den här dikten lite hur som helst, men jag ser det som att han älskar den här flickan, jag antar att det är en flicka, och när han inte är tillsammans med henne så saknar han henne så mycket att saknaden nästan går över styr. Om den nu går över styr och övergår i galenskap så behöver inte det betyda att det är dåligt, utan tvärtom. Det som dock skulle kunna inverka negativt på detta är att han kanske inte kan förklara med ord eller på något sätt visa hur han känner. Tecken på obeslutsamhet finns, och författaren har på något sätt bildligt kunna beskriva känslan som så många har upplevt. I början av dikten får jag intrycket av att det är han som ständigt söker efter kärleken, men tack vare slutorden så känns det mer som om det var han som var "offret" för den dolda och okända motspelerskan. 

Kärlek är något vi alla får uppleva någon gång. En del oftare än andra, med tanke på deras inställning till kärleken. En del kan blunda för den, och sakna det som kanske redan finns framför näsan på en. Andra som ser väldigt positivt på kärleken, och kan kanske till och med bara "bli" intresserad av någon för att den känner sig ensam, och inte för att den verkligen är kär. Det är en väldigt falsk och egoistisk sak att göra enligt mig. Kärlek är inte alltid härlig och skön, utan den kan även vara ett elände för den som har otur. Människor som blivit utsatta för kärlekens mörka sidor, blir till slut tillbakadragna och osäkra på kärleken, och slutar upp med att aldrig ens våga börja älska någon igen. 

"En fiol jag är med världens alla visor i sin låda/ du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill."

Tolkar det som att författaren, Karlfeldt, är väldigt allmänbildad och lärd, och han är beredd att göra vad som helst för sin kärlek.

I överlag, en mycket imponerande skriven dikt, av en skicklig diktare med känsla för diktande!