Erik Johan Stagnelius
Här kommer den andra dikten, och den heter Till förruttnelsen.
Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! - i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa.
SE Svall 12 Rev. 120112
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
Förruttnelse, hasta, o älskade brud, att bädda vårt ensliga läger! Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, blott dig till förhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar - på svartklädda båren den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, i aska mitt brinnande hjärta. Rik är du, o flicka! - i hemgift du giver den stora, den grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm, och gröna gardiner oss dölja. När stormarna ute på världshavet råda, när fasor den blodade jorden bebo, när fejderna rasa, vi slumra dock båda i gyllene ro.
...och så till frågorna och spekulationerna!
Hur ser Stagnelius egentligen på döden? Enligt mig ser han den nog som att det är slutet. Det blir svart, och kroppen tynar sakta bort och ruttnar med tiden. Något liv efter döden verkar han inte tro på, jag tycker inte att det framgår i alla fall. Själv ser jag på döden på ett annat sätt. Någon själ tror jag dock inte finns, men det är mycket möjligt att det finns något annat efter döden. Döden är så att säga inte slutet, utan bara början på något nytt, som för övrigt nämns av trollkarlen Gandalf i den tredje filmen om Ringen. Vad som händer eller vad man blir, har jag inget svar på. Men jag tror absolut på någonting än bara mörker, och våra naturlagar, kan verkligen inte stämma alla gånger. Jag tror på vetenskapen när det handlar om jordens och universums skapelse, men på något vis måste det nog ha skett något onaturligt, för allt har ju startat på något vis, och det kan banne mig inte ha gått logiskt till.
Skulle jag kalla dikten för en kärleksdikt? Ja, kanske. Eftersom en av de mest romantiska klychorna lyder ju ungefär "att endast döden kan skilja oss åt". Vad som än händer, så kommer dem även somna in i lugn och ro, men lycka i deras hjärtan.
Synen på livet i dikten, är att livet går fort och ta vara på den tid du har blivit given. Kärlek är även en stor och viktig del i livet för att man ska må bra.
"när fasor den blodade jorden bebo..." Då tänker jag på krig, våld och orättvisor.
...och så till frågorna och spekulationerna!
Hur ser Stagnelius egentligen på döden? Enligt mig ser han den nog som att det är slutet. Det blir svart, och kroppen tynar sakta bort och ruttnar med tiden. Något liv efter döden verkar han inte tro på, jag tycker inte att det framgår i alla fall. Själv ser jag på döden på ett annat sätt. Någon själ tror jag dock inte finns, men det är mycket möjligt att det finns något annat efter döden. Döden är så att säga inte slutet, utan bara början på något nytt, som för övrigt nämns av trollkarlen Gandalf i den tredje filmen om Ringen. Vad som händer eller vad man blir, har jag inget svar på. Men jag tror absolut på någonting än bara mörker, och våra naturlagar, kan verkligen inte stämma alla gånger. Jag tror på vetenskapen när det handlar om jordens och universums skapelse, men på något vis måste det nog ha skett något onaturligt, för allt har ju startat på något vis, och det kan banne mig inte ha gått logiskt till.
Skulle jag kalla dikten för en kärleksdikt? Ja, kanske. Eftersom en av de mest romantiska klychorna lyder ju ungefär "att endast döden kan skilja oss åt". Vad som än händer, så kommer dem även somna in i lugn och ro, men lycka i deras hjärtan.
Synen på livet i dikten, är att livet går fort och ta vara på den tid du har blivit given. Kärlek är även en stor och viktig del i livet för att man ska må bra.
"när fasor den blodade jorden bebo..." Då tänker jag på krig, våld och orättvisor.
Kommentarer
Postat av: Agnes
Intressant det där med att du tycker att dikten mer är "livet". Jag själv har tolkat det som att det är döden han beskriver så vacker och kärleksfullt. Varför tror du att det är livet han beskriver och inte döden? :)
Postat av: Ylva Larsson
Det finns så många olika sätt att se och tolka denna dikt på och att alla av oss tre åtminstone (har inte läst Gunnars än) tolkar den olika. Agnes som att det är en död man som saknar sin hustru som lever men ska snart dö, jag som tolkar det som en deprimerad man som vill dö och du som det är en man som ska dö... eller är död? Och väntar på det som ska eventuellt komma, men som han inte verkar tro på.
Hur kom du fram till din tolkning?
Postat av: Ylva Larsson
märkligt, det står att du har två kommentarer men jag kan inte se min :O
Trackback
